3 december
Varit hemma idag från skolan med sjukdom igen. Herregud.
Men jag var ute lite i den hemska kylan dock. Med risk för att verka otroligt deprimerande säger jag ändå: först är det kallt, sen slutar bussarna gå, sen är det kallt att vänta på bussarna som inte följer tidtabellerna och SEN är det bara allmänt jobbigt att vara ute med en förkylning.
MEN...
Idag var trots allt första gången på länge som jag kände mig riktigt lycklig!
Jag tror att det är mörkret som gör det. Och snön. Definitivt snön!
Jag var ute och gick, påväg till skolan för att hämta mina skolböcker, klockan var kanske halv 5 och jag kände mig inte bara trött utan seg, dålig och bara allmänt förkyld (vilket jag också var).
Men så, gåendes under en bro, kör ett tåg över och snö som har lagt sig på spåret bara svirvlar ner och kommer som ett tunt regnfall och landar i mitt ansikte i ögonblicket jag kollar upp. Inte som ett tugnt snöfall, mera som lätt virvlande snö som aldrig vill ner till marken.
Jag kom på mig själv med att fnissa tyst. Och en känsla spred sig i hela kroppen. Trots den här kassa dagen, och det kassa vädret och de kassa bussarna var jag lycklig. Riktigt riktigt lycklig. Då kände jag verkligen för att bara lägga mig i snön och ligga där ett tag. Tur för mig gjorde jag inte det för 1. jag hade blivit rätt blöt och 2. jag tvekar på om jag ens hade kunnat ta mig upp efteråt.
De sista 100 m hem var dock en plåga och jag insåg att ögonblicket av lycka var borta för länge sen, jag drog mig själv framåt, släpandes med fötterna, för att sedan efter ca. 10 min äntligen vara hemma. Jag däckade i soffan framför datorn och här ligger jag fortfarande.
ÅH HÄRLIGA DAG!
På toppen av allt kommer jag inte kunna jobba varken idag eller imorgon, byebye 1000 kr..
OH HAPPY DAY
hopppas morgondagen blir ljusare.. jag ser en stor sannolikhet i det!
Pusspuss från en sjuk och deprimerad (för stunden) Julia, på återseende.