"Hon stod utanför dörren på framsidan av byggnaden. Dörren var av trä med fönster i och genom de dammiga fönstren kunde hon svagt se in i byggnaden. Där inne var allt som hon kom ihåg det. Det såg likadant ut och inget hade förändrats. Skåpen som hade varit av en blåturkos nyans var nu blekta och dammiga. Dörrarna till klassrummen som vi hade smält med stod kvar och korridoren likaså. Den kommer hon ihåg. Korridoren. Det var där allt hade hänt, allt som gjort henne till den människa hon är idag. Hon har alltid hört att man påverkas av miljön men hon hade bestämt sig för att hon aldrig någonsin skulle följa med strömmen. Att inte vara på samma sida som majoriteten bara för att man inte vågar något annat. Det var hennes plan, men allt går inte som planerat ibland. Det känns som det var evigheter sen hon stod utanför den gamla skolbyggnaden men det var bara ett par år sedan. Det var sommaren efter sista året på gymnasiet och minnena började bli hennes vardag. Tänk att man aldrig kan uppskatta det man har förrän man har förlorat det, tänkte hon. Den lilla byggnad som var framför henne kändes mindre än förr. Hon backade några steg. Tog av sig sina blåa tygskor och satte sig på dem. Sedan satt hon där. Väntade. Hon visste egentligen inte vad hon väntade på men alla minnen som tagit över hennes liv de sista veckorna ville nog bara återupplevas. Så hon slöt långsamt ögonen och lät tankarna skildras och ta med henne på en resa genom oförglömliga minnen."
© JuliaD.blogg.se
Pusspuss